5 tankar om livet
1. Det är lustigt att folk lätt hakar upp sig på det som andra har som inte de har, istället för att vara glada för det de själva faktiskt har.
2. Det är förbannat kallt i min skola, varför kan man undra... pengarna tog väl slut så de har inte råd att ha elementen på. De är bara där för prydnad.
3. Vi svenskar är nog det mesigaste släktet nånsin. Vi är så rädda för att sticka ut hakan och vara stolta för vad vi är eller har. En medelsvensson rodnar över komplimanger, kan inte tala om vad de är bra på (däremot kan de räkna upp hela listan med saker som de inte är bra på) och gör allt för att inte skilja sig för mycket från mängden. Patetiskt.
4. Stress och prestationsångest är en för stor del av vår vardag.
5. En människa som är bekväm med sig själv är det sexigaste som finns.
skola
Igår va det hoppträning. Zapha blev väldigt i gasen av gårdagens övningar, handlade mycket om att jobba i ett högre tempo. Han blir lätt stressad då och låser sig, blev en hel del studsa runt på bakbenen och galoppera så fort mot hindret så matte tänker: nu dör vi!
Men han är duktig gossen, det har hänt mycket senaste månaderna. Nu är han väldigt lydig i de lugna gångarterna så han behöver öva på de kvickare.
Ikväll är det 60min spinning som gäller, nu har jag gett mig sjutton på att jobba upp flåset. Fast det värsta är att jag har haft väldigt ont i knäna sen förra passet, blir så trött på att de inte tål nånting. Så idag var jag duktig och packade ner mina svindyra knästöd, tänker verkligen inte sluta cykla bara för att de känner sig slitna, nån måtta får det vara.
Smärta är bara inbillning som Martin brukar säga :D
Årets första tävling
hihih... igår var det årets första tävling :D
Vi va putsade och laddade till tusen alla tre, d.v.s jag, Julle och Zapha.
Första klassen var en 1m med 70 starter, jag hade startnr 5 med Junior Demand och startnr 45 med Zapha.
Jag kan ju tala om att det är fruktansvärt roligt att tävla ponny bland storhästar för Julle och jag kan svänga MYCKET snävare än alla andra. Alltså gick det fort som f*n för mig och Julle och när vi spurtade i mål och lade oss i ledningen så gick en tjej förbi min mamma, skrattade och sa: sådär kan inte jag rida.
Sen var det Zaphas tur. Han fick en orättvis start, i vanliga fall får du komma in i ridhuset minst när det är ett ekipage kvar tills du ska starta. På så vis hinner hästen vänja ögonen vid ljuset samt komma till ro med omgivningen. Men hon som skötte dörrarna va lite virrig så vi fick inte komma in utan direkt när vi kom in i ridhuset var det meningen att vi skulle starta. Jag försökte ta det lugnt med honom, man har nämligen 45s på sig att starta efter att man fått signal, så jag travade ett varv och försökte få honom att dämpa sig innan vi startade. Han var väldigt spänd hela banan igenom men gjorde ändå det han skulle. Resultatet blev en felfri runda och så småningom en 19:e plats.
Julle och jag däremot.. vi ledde hela klassen igenom och vann! Mycket bra början på säsongen tyckte vi...
Sen var det dags för andra klassen, en 110cm. Zapha hade startnr 38 och Julle hade startnr 91 av 94 startande.
Zapha hade vid det här laget blivit väääldigt övertaggad. På framhoppningen blev det mycket studs och bus så fort man vände upp på ett hinder. Försökte dämpa honom men han jazzade bara upp sig mer ju mer vi hoppade fram. Väl inne på banan så kändes det rätt ok. Han va väldigt het men skötte sig bättre än förväntad. Vi va felfria fram till sista hindret i grundomgången, sen sprack det... Han hade nån fixidé om det sista hindret, ett räcke med murdelar under, varje gång han såg det under själva banan så hoppade han undan. Och nu när det var dags att faktiskt hoppa det hindret så tvärnitade han typ 10m ifrån och ställde sig på bakbenen om och om igen. Jag kunde inte få honom att gå fram till hindret, han bara slängde sig och reste sig hela tiden. Så vi blev uteslutna där.
Klart att jag blev besviken för han kändes så fin innan. Men han är fortfarande väldigt grön i tävlingssammanhang så man får räkna med att såna här saker händer. Det som väl är jobbigast är nog att man känner sig väldigt maktlös för det finns inte så mycket annat jag kan göra än att sitta still och vänta ut honom när han börjar studsa runt på bakbenen. Det här är ingen häst som du kan bli förbannad på i såna lägen, då blir han bara värre och och vi otur så tappar han balansen och ramlar baklänges över mig...
Men sen var det iallfall dags för mig och Julle. Han va helpå atthoppa igen, vi va felfria i grundomgången. Men sen i omhoppningen gick det lite för fort haha, va blev nog lite överladdade båda två. Så slutresultatet blev 13 fel och en 29:e plats.
Så överlag är jag nöjd med dagen. Hahah efter att ha pratat med Marlene Smith (Hebys tränare och min vidsidanav tränare), Marinette (min alltiallo tränare), Christine (min hopptränare) samt killen från angloarabföreningen som är dökär i mina hästar ("du vet inte vilka fantastiska hästar du har") så kände jag mig övertygad om att Zapha är en bra häst ändå. Och vad gäller Zaphas fobi för det där hindret så hade Marlene lösningen, 24 februari ska vi dit för heldagsträning..
Sköt om er!
tankar
har ångest över något som jag inte kan få grepp om. det känns inte bra, blir en klump i magen. vad ska det bli av mig? kommer jag uppfylla mina drömmar? kommer jag nånsin komma över ditt svek så att jag vågar igen?
vet inte hur många gånger jag tänker: fan va dum jag är! det har gått 3år och ändå är jag fortfarande lika sårad. vågar inte lita på någon, inte ens mig själv. bara leker runt och så fort nån vill ta nästa steg till ett seriösare förhållande så får jag panik och springer min väg. jag kan inte hjälpa det, trots att jag både sårar mig själv och andra så kan jag inte stå emot när allt inom mig skriker: SPRING!
listan börjar bli lång nu på de jag sårat och jag skäms över det. hatar att jag är så här..
förr.. för bara 3år sen var hunger den bästa känslan jag visste om. att vara hungrig gav en känsla av kontroll, jag visste att det var jag som bestämde. när jag väl bestämde mig för att inte äta kunde inget stoppa mig, när jag var som värst åt jag 1gång om dagen. middag med mina föräldrar, bara så att de inte skulle märka vad som pågick. det är så lustigt att jag ändå innerst inne visste att jag gjorde något fel och försökte dölja det så gott jag kunde. men de märkte det till slut och tur var väl det. tack farmor för att du gav mina föräldrar det sista modet!
nu är det nästan tvärtom, äter som en häst för jag är så rädd att falla tillbaka. mamma och pappa har inte heller släppt det, det märks även om de inte säger något. de ser alltid till att det finns sånt hemma som jag tycker om, all mat jag vill ha får jag. allt för att jag ska äta.. och om jag inte äter upp så får jag direkt de där blickarna som säger allt.. vi har inte glömt.
det handlade aldrig om anorexia.. det handlade aldrig om min vikt. jag tyckte bara inte om mat.. hatade den.. och till slut lärde jag mig att man kunde bli mätt på vätska istället..
förr älskade jag att vara hungrig, nu blir jag sjuk av det. illamående, yr och trött...
oj.. det här blev lite mer än jag hade tänkt.. men det va så skönt att få skriva av mig det här. det är inte så många som känner till de här sakerna, känns inte så viktigt att ta upp det. men det är skönt att tänka igenom lite nu och då...
Du är den enda som bär ansvar för vad du gör med ditt liv