Ain't Life a Bitch

hade tänkt berätta helt andra saker... som att jag blev superglad att the Ark vann melodifestivalen. att läkaren sa att mitt ledband var skadat men att jag ska börja med sjukgymnastik. att jag hade en jätte rolig singstarkväll med mina favorittjejer.. men allt det här känns mindre viktigt med tanke på bomben som släpptes på mig när jag kom hem igår kväll ca 23.30.

hinner bara ta av mig stövlarna så kommer pappa med minen som säger allt, det har hänt nåt som jag inte kommer tycka om.
"Det gick inte bra med Häxan. Hon kastade när vi nattade. Det va tvillingar... men de va inte utvecklade som de borde varit."
Det är lustigt hur man hanterar såna här situationer. Sen Johan dog vet jag precis hur jag hanterar det. Först är jag bara iskall, nickar och säger saker i stil med: vilken jäkla skit att det skulle hända!
Dessutom så hade ju stackars Lucky, som är relativt nykastrerad, fått feber och måste ha pencillin.

Det tog väl nån timme kanske, med Johan tog det en vecka, innan jag faktiskt hade fattat vad som hänt. Då grät jag. Ingen hysterisk skrikgråt, bara stilla tårar som man knappt märker förren kudden är plaskvåt. Till slut efter nån timme gjorde gråten mig så trött att jag somnade.
När mamma väckte mig 6.30 nästa dag kände jag mig bara risig. Jag gav hästarna morgonkrosset och lyckades undvika att titta in i Häxans box, jag var inte redo att se de ännu. Men till slut tog jag mod till mig och tittade in. De va så små. Riktiga miniatyrhästar, det va inte svårt att tänka sig hur de kunde ha sett ut om allt varit okej. Men de va ju små... den allra minsta va bara 1/3 så stor som den största. De hade ingen päls eftersom att sånt utvecklas sist, och den störstas kotor var vända åt fel håll. Jag grät igen... nu var det besvikelsens gråt. När Kisse dog var det Häxan som vi kramlade oss fast vid, vi hade ju alltid Häxan och hennes föl sa vi. Och vi har väntat.. och hoppats.. i många månader. Hon va beräknad att föla i maj. När vi dessutom såg att det va två små ston brast det för mig. Det enda jag önskade mig när Kisse dog, även hon var ju dräktig då, var att det skulle gå bra för Häxan och att hon skulle få ett stoföl. Jag fick som jag ville... dubbelt upp t.o.m... men.. man fick bara känslan av att nu är det nån som jävlas med mig.

Jag tror Häxan tar det här bättre än vad jag gör på något sätt. Hon har tröstat mig mer än vad jag lyckats trösta henne idag. Gjort saker hon aldrig brukar göra: borrat in mulen i nacken och andats mjukt, vi har stått långa stunder med hennes huvud på min axel och bara varit. Vi sörjer de tillsammans hon och jag... ledsna hästmamman och ledsna "mormor".

Jag kommer inte orka ta fler såna här smällar på länge nu. På bara drygt 6 månader har vi förlorat Kisse och hennes föl, samt Häxans två små stoföl... nu får det räcka.

Jag såg årets första fjäril idag, en nässelfjäril. Det här kommer säkert låta som en dålig amerikansk moralkake-klyscha... men den bjuder jag på. För när jag stod där med Häxan och såg hur den lilla fjärilen kämpade envist i vårvindarna så kände jag mig för en kort stund så lugn... som att allting faktiskt kommer att ordna sig. Alla kämpar vi med vindarna... precis som en lite fjäril. Man har medvind och man har motvind. Men man måste stå på sig när allt känns nattsvart och svårt, kämpa på och inte vända det ryggen för att göra det lättare. Om jag bara är envis så kommer det till slut vara vinden som vänder och inte jag.

Gårdagen kan vi inte få tillbaka, men morgondagen är vår att vinna eller förlora.