jag blir galen
rubriken som inte finns
Zapha och jag hade vår första hopplektion ihop igår sen olyckan då. gick jätte bra, han kändes förvånansvärt ridbar och lydig. jag blev lite paff faktiskt, det börjar ju bli häst av honom! och knät har klarat sig bra de här dagarna, det va bara när vi kom tokigt på en trippelbarr så Zapha blev tvungen att stanna som det gjorde ont. men skam den som ger sig, det va bara att torka bort tårarna och ge sig på det igen. för det är väl som pappa säger: även om det gör ont nu så kommer bara kännas bättre och bättre.
Jag har bestämt med Christine att jag ska hälsa på och rida Lillebror nån gång hemma hos henne innan jag tar hem honom igen. Det känns inte alls bra just nu att han kommer hem om 3 veckor. Jag bävar inför det för jag vet att jag är rädd. Jag blir inte rädd när Zapha bockar och busar, men så fort jag tänker på Lillebror så ser jag det där hela tiden. Hur han ramlar över mig. Det är därför gott folk, som man säger att så fort man ramlat av ska man upp igen om det går. Jag kunde inte hoppa upp igen, därför är jag rädd nu. Men det enda sättet att ta reda på om det kan gå över är att rida honom, utsätta mig själv för det igen. Antingen kommer jag över det eller så gör jag det inte. Om klumpen aldrig släpper och det bara känns otäckt varje gång jag ska rida honom kommer jag sälja honom.
Jag tog lite sovmorgon idag... tyckte att jag förtjänade det. Känner mig mör i kroppen och stel i knät.. men ack så lycklig. Nu ska jag börja kladda på mitt CV.. så fort det är klart ska jag skicka ner min ansökan till Flyinge.. så får det bära eller brista.
Det bästa sättet att spara tid är att använda den.
helgen
innan träningen var jag hos sjukgymnasten. eftersom det var första besöket blev det rätt lång undersökning av knät. och han klämde och bände och hade sig... jag sa antingen "AJ" eller "nej känns inget". Han höll iallafall med min tidigare läkare om att ledbandet är skadat. däremot blev han alldeles upprörd över att de inte gjort en mjukdelsröntgen, för han tyckte det kändes som att det va nånting på inre menisken och de bakre korsbanden.
"Tar det aldrig slut!!!, tänkte jag för mig själv. Så imorn måste jag ringa till Samariterhemmet och kolla om de kan röntga mig när jag kommer dit igen 3:e april... fast jag tänker fortsätta rida... så länge det inte gör mer ont än att jag står ut med det så kör jag på. haha jag satt ju faktiskt som gjuten i sadeln när Zapha fick vårkänslor och bockade iväg med mig idag, så jag är inte sååå svag iallafall.
i lördags kväll åt vi födelsedagstårta, eftersom ingen va hemma när jag fyllde år. Alicia, Angelica och Fredrik va också med såklart... mycket trevligt kväll blev det.
och den sjukaste grejen har hänt. jag har två små snöfinkar, Greta och Gideon (döpt av Lili efter en pensionär på hennes jobb) heter de. Tidigare hade jag zebrafinkarna Bodil och Knut, de la aldrig några ägg eller så men de trivdes bra ihop. eller jo de la ett ägg sista året jag hade de, men jag är övertygad om att det berodde på senilitet. Hur som helst, jag har då varit tvärsäker på att Greta och Gideon har nån hormonrubbning för de har pippat och lagt ägg som galningar ( för er som inte vet så lägger finkar bara ägg om det är befruktat), men sen har de ju inte tagit hand om äggen. Sist jag städade låg det 13 ägg i buren, tror de blev lite överambitiösa. Iallafall så såg jag för nån vecka sen att det låg nya ägg i boet men jag brydde mig inte om att ta bort de, för de tar ju ändå inte hand om äggen tänkte ju jag.
Igår när jag kom in från stallet för att fika kommer Ove ner från övervåningen och säger:
- Så det lyckades till slut.
- Va? Vad lyckades?
- Vet du inte?
- Nej, vadå?
- De har ju fågelungar.
- VA?!!
mamma Greta
pappa Gideon
och ja eftersom att jag inte alls hade väntat mig detta var det ju bara att hugga tag i telefonen och ringa först Palms Zoo för att höra vad jag skulle ta mig till, sen brodern min för att be honom sprinta ner till Palms zoo och inhandla babymat...
ska bli väldigt spännande att se om de klarar sig nu. Jag har lyckats se att det är minst 4st... Greta och Gideon är iallafall vansinnigt duktiga föräldrar, de pysslar och donar och duttar och byter av varandra med att värma ungarna hela tiden. och kikar man in blir de jätte arga, burrar upp sig och blänger surt: "kommer du hit så dödar jag dig!!!" synd bara att 2gram fågel inte inger så stor respekt...
Ingenting är omöjligt, bara mer eller mindre besvärligt
hoppa!
torsdagar är rätt värdelösa dagar, vi har bara en lektion... 80min samhällskunskap... boooring! idag skulle vi titta på en film om bolagen. efter att ha haft ett par ordentliga timmar med hästarna, ätit god mat och tagit en skön dusch var jag faktiskt väldigt sömnig. så i mörkret i miniaulan gosade jag ner mig mot Annas axel och somnade... sen lade Anna sitt huvud på mitt huvud och somnade... Linda, som satt på andra sidan om Anna, hade också svårt att hålla ögonen öppna och somnade...
jag är hopplös på det där faktiskt... kan inte sova som en normal människa i min säng. men sätt mig framför tvn eller i nån av skolans miniaulor så somnar jag direkt. t.o.m om jag faktiskt tycker att filmen är intressant... z z z z
och jag kan bara inte smälta det där Anna berättade... jag blir så arg på honom... är verkligen dags att ta sig ett allvarligt snack med den där gossen... våld är sista utvägen i en konflikt pucko!!!
nej ska nog knalla över till Angelica och titta på film... och sussa sött i hennes soffa en stund... z z z z
Födelsedag osv...
i tisdags fyllde jag 19... va bara mamsen och jag hemma på morgonen.. hon öppnade min dörr 6.15 och klämde ur sig: ja må hon leva...
jag begär verkligen inte mer än så av min mamma så dags på morgonen. jag ramlade in 10 min försenad till första lektionen.. hehe... va ju tvungen att ta en ridtur på morgonen. hade väl bara varit där typ en kvart så ringer Lili och jag hade ju då glömt stänga av ljudet på mobilen. "Grattis" sa Lodin så det va ju bara att sprinta ut och bubbla med syster min en stund. börjar verkligen längta till påsklovet, då drar jag till Göteborg ett par dagar och leker med min stoooorasyster.
efter skolan packade 5 brudar in sig i Pärlan och brummade hem till mitt vackra näste. jag bjöd på indisk kycklinggryta och sen päron med smält after eight... GOTT!!! och ja kvällen avslutade med massa tjatter... haha speciellt från Emma och Elin...
igår kom pappa hem... han har varit borta 3 dagar på konferens.. är faktiskt typ 3:e året i rad som han missar min födelsedag, vad har Luftfartsverket emot mig???
mamma var ledig och vi va alla trötta.. så vi bäddade ner oss i soffan alla tre och tittade på tv. Det blev Vänner, Joey, Tack gode gud och Lost...
idag ska mamma och jag åka upp till ridhuset med Julle och Zapha. Mamma ska trimma Julle lite och jag ska... hoppa för första gången sen olyckan!!! och känns det bra ska jag nog testa att åka på hoppträningen nästa tisdag....
phu slipper fysiken imorgon... sjukgymnasten ringde och sa att de har tid med mig 10.30. ja tack... så jag iallafall hunnit träna knät lite grann innan jag ska tillbaks till läkaren...
nej nu ska jag ut i stallet!
Hade guld!
Det va fina tider, när vi va rankade 18:e bästa ekipaget i landet. Älskar min putteponny... men han kanske inte finns kvar hos mig så länge till...
Kan man vara glad åt lite, har man mycket att vara glad åt.
studenten...
sen ska jag hjälpa henne att dela ut studentkläderna! hihihi gissa om vi allihop ska ha våra fina studenttröjor imorgon då.. det är ju min födelsedag då så man ska väl vara lite extra fin... och passa på att sticka alla 1or och 2or i ögonen hhihi.. vi tar studenten inte ni... vi sticker snart härifrån men inte ni... moahahah
och anna är ju en gulleplutt med guldkant. hon har raggat upp en lyxlimo åt Visex, som vi ska glida runt i på studenten... känns inte helt fel
imorgon blir jag inte helt ensam ändå. i all hast så har vi planerat ihop tjejmys hemma hos mig, med god mat och myyycket tjatter.. sånt gillar vi...
middagen igår va jätte trevlig. urgod mat. Trattoria Commedia på skolgatan i uppsala, ät där! fick lite presenter å så... inga stora grejer såklart, sånt önskar jag mig aldrig.. men en blomma, en ny hårfön (är för snål för att köpa ny själv), lite pengar... haha och en... ja nyckelhängare får vi kalla det. det är en konstnär som gjort den av skrot.. hah kanske inte låter så glamoröst men den är rätt rolig...
nu ska vi äta!!!!
19?
när blev man så gammal att man inte längre bryr sig om att fylla år?
när man va liten va ju det en av de bästa dagarna på året. och man hade ju önskelistan klar sen förra födelsedagen. man räknade ner dagarna och sen vaknade man jätte tidigt på dagen med stort D, låg och väntade på att familjen skulle komma och sjunga för en... få presenterna... när jag tyckte att jag fick vänta för länge brukade jag ropa: kommer ni inte snart? då hotade pappa med att de inte skulle komma alls om inte jag somnade om på studs... gissa vem som genast blundade och "sov"...
allt det där... känns inte så viktigt längre... när blev det så?
imorgon blir det födelsedagsmiddag med mormor, morfar, Rickard, kanske Ove, mamma, pappa, Niclas åsså jag då. Farmor och Roffe skulle egentligen också kommit men farmor har brutit axeln och är nyopererad så jag sa åt henne att vi kunde träffas nån annan dag.
På tisdag kommer jag inte fira alls tror jag... är bara mamma och jag hemma då så det känns inte så värt.. plus att hon jobbar på kvällen så det får väl bli jag, hundarna, katterna och tvn.
nästa helg blir det väl lite tårta med Angelica, Fredrik, Ove, mamma, pappa och så jag då...
i torsdags travade jag för första gången sen olyckan.. det gick bra.. fast Zapha har tyvärr inte greppat att matte fortfarande inte är hel, så på hemvägen blev han lite överladdad och busade iväg... rakt ner i ett dike... såklart... det va väl nån fågel som flög upp i skogen eller nåt.. då reagerar Zapha först och ser sig för sen :P älskar honom.. trots att det gjorde så ont i knät när han busade iväg att tårarna sprutade... efteråt red jag ut en sväng med Skylab tillsammans med Angelica och Origo också... Angelica tyckte egentligen inte att jag skulle följa med eftersom jag fått så förbannat ont i knät.. men skam den som ger sig!
idag ska jag ut en sväng med Skylab igen... väntar med att sätta mig på Zapha igen nån dag till, han måste rastas av lite mer först. plus att knät har känts lite sämre sen hans lilla busrunda så... ja...
suck... på måndag har jag normal skolvecka igen.. blää vad jag inte har lust med det här längre.. inte har jag gjort fysikuppgifterna heller... jag har inte tid med sånt just nu... våren är här och den måste utnyttjas till 100%...
Döden är inte sorgsen; det sorgliga är att de flesta människor aldrig riktigt lever.
Kärlek live from the butcave
...
Allting kommer bli bra igen gumman min. Du ska få träffa en ny snygging och den här gången kommer allting gå mycket bättre, så du får bli mamma på riktigt...
sorg
hade tänkt berätta helt andra saker... som att jag blev superglad att the Ark vann melodifestivalen. att läkaren sa att mitt ledband var skadat men att jag ska börja med sjukgymnastik. att jag hade en jätte rolig singstarkväll med mina favorittjejer.. men allt det här känns mindre viktigt med tanke på bomben som släpptes på mig när jag kom hem igår kväll ca 23.30.
hinner bara ta av mig stövlarna så kommer pappa med minen som säger allt, det har hänt nåt som jag inte kommer tycka om.
"Det gick inte bra med Häxan. Hon kastade när vi nattade. Det va tvillingar... men de va inte utvecklade som de borde varit."
Det är lustigt hur man hanterar såna här situationer. Sen Johan dog vet jag precis hur jag hanterar det. Först är jag bara iskall, nickar och säger saker i stil med: vilken jäkla skit att det skulle hända!
Dessutom så hade ju stackars Lucky, som är relativt nykastrerad, fått feber och måste ha pencillin.
Det tog väl nån timme kanske, med Johan tog det en vecka, innan jag faktiskt hade fattat vad som hänt. Då grät jag. Ingen hysterisk skrikgråt, bara stilla tårar som man knappt märker förren kudden är plaskvåt. Till slut efter nån timme gjorde gråten mig så trött att jag somnade.
När mamma väckte mig 6.30 nästa dag kände jag mig bara risig. Jag gav hästarna morgonkrosset och lyckades undvika att titta in i Häxans box, jag var inte redo att se de ännu. Men till slut tog jag mod till mig och tittade in. De va så små. Riktiga miniatyrhästar, det va inte svårt att tänka sig hur de kunde ha sett ut om allt varit okej. Men de va ju små... den allra minsta va bara 1/3 så stor som den största. De hade ingen päls eftersom att sånt utvecklas sist, och den störstas kotor var vända åt fel håll. Jag grät igen... nu var det besvikelsens gråt. När Kisse dog var det Häxan som vi kramlade oss fast vid, vi hade ju alltid Häxan och hennes föl sa vi. Och vi har väntat.. och hoppats.. i många månader. Hon va beräknad att föla i maj. När vi dessutom såg att det va två små ston brast det för mig. Det enda jag önskade mig när Kisse dog, även hon var ju dräktig då, var att det skulle gå bra för Häxan och att hon skulle få ett stoföl. Jag fick som jag ville... dubbelt upp t.o.m... men.. man fick bara känslan av att nu är det nån som jävlas med mig.
Jag tror Häxan tar det här bättre än vad jag gör på något sätt. Hon har tröstat mig mer än vad jag lyckats trösta henne idag. Gjort saker hon aldrig brukar göra: borrat in mulen i nacken och andats mjukt, vi har stått långa stunder med hennes huvud på min axel och bara varit. Vi sörjer de tillsammans hon och jag... ledsna hästmamman och ledsna "mormor".
Jag kommer inte orka ta fler såna här smällar på länge nu. På bara drygt 6 månader har vi förlorat Kisse och hennes föl, samt Häxans två små stoföl... nu får det räcka.
Jag såg årets första fjäril idag, en nässelfjäril. Det här kommer säkert låta som en dålig amerikansk moralkake-klyscha... men den bjuder jag på. För när jag stod där med Häxan och såg hur den lilla fjärilen kämpade envist i vårvindarna så kände jag mig för en kort stund så lugn... som att allting faktiskt kommer att ordna sig. Alla kämpar vi med vindarna... precis som en lite fjäril. Man har medvind och man har motvind. Men man måste stå på sig när allt känns nattsvart och svårt, kämpa på och inte vända det ryggen för att göra det lättare. Om jag bara är envis så kommer det till slut vara vinden som vänder och inte jag.
Gårdagen kan vi inte få tillbaka, men morgondagen är vår att vinna eller förlora.
:D
här är min fina mössa :D
Studentmössa!!!
asch ture då!
puss
:)
Magi's Red Cat (Lillebror) som föl :D
igår var jag på topphumör hela eftermiddagen och kvällen. kändes som att en stor sten lyft från mina axlar efter att det tunga historieprovet på 74 sidor var över. Sen att det gick ännu bättre den här gången för Jojo att träna min Zapha på hoppträningen gjorde inte kvällen sämre.
det va synd att det sket sig med Årets Anglo, men jag har ju Therese och resten av Sektion Mellan på min sida ; ) de har gjort ett pris åt Julle ändå, han blir utnämnd till den Mest Meriterade Tävlingsanglosen under 2006 (alltså bäst i sin ras), och det tycker jag känns bra. för trots allt så stämmer det, julle tog mest poäng av alla. ska bli kul att se om jag kan va nån hjälp till Therese att knopa ihop artikeln om mina 3 knasiga anglos :)
Åh va jag är glad idag :) inte ens knät bekymrar mig. har ordnat så att Lillebror blir ordentligt riden medan jag läker. har varit ute på skrittur i skogen i 1h med Zapha, myyysigt :) har raggat angelika att rida Zapha så ofta som hon hinner... och ja.. det känns inte så becksvart alltihop längre. är fortfarande jätte nervös inför mitt läkarbesök på tisdag... jag både vill och inte vill hoppas på att få kortisonsprutor, de jäklarna gör ONT men de påskyndar läkningen. jag ska iallafall fråga om det skulle hjälpa att ge mig lite kortison. och jag hoppas verkligen att de kan ge mig en ungefärlig tid på hur lång tid läkningen kommer ta, vore ju trevligt att veta...
nu ska jag gosa ner mig i soffan, äta glass och titta på Lost tillsammans med pappa :D
hade guld allihop!
hum...
frustration
har äntligen fått en tid hos ortopeden: 13 mars kl.13.50... vet inte vad jag ska säga om datumet.. det låter inte lovande... igår hittade jag en bild i biologiboken på ett högerknä (ironiskt nog) framifrån, jag jämförde lite med mitt knä och kom fram till att jag har ont typ vid ledbandets övre fäste och sen neråt!!! det kändes inte så glatt...
nästa vecka blir jag av med en pålle för 1 månad. Magi's Red Cat även kalla Lillebror även kallad Knämördaren ska få bo hos min hopptränare en månad. där skall han tränas och tuktas! medan jag får läka mitt knä i lugn och ro och komma igång med ridningen på de lite snällare hästarna... hrm... vilka nu det e...
jag har så mycket frustration i kroppen att jag håller på att gå i taket! kände det speciellt efter i torsdags.. jag orkar inte gå omkring och göra ingenting!!! det är verkligen inte min grej... jag vill rida, hoppa, tävla! och jag vill ut på krogen.. och jag hade ju verkligen velat åkt med till erik ikväll...
mitt liv känns lite patetiskt och meningslöst just nu...
over and out