Ain't Life a Bitch

  Julle va heltokig på hoppningen i måndags. han har inte hoppat på två månader så jag kan ju förstå honom. bara studsade runt och orkade inte koncentrera sig. "Släpp mig matte!!!" 

 Zapha och jag hade vår första hopplektion ihop igår sen olyckan då. gick jätte bra, han kändes förvånansvärt ridbar och lydig. jag blev lite paff faktiskt, det börjar ju bli häst av honom! och knät har klarat sig bra de här dagarna, det va bara när vi kom tokigt på en trippelbarr så Zapha blev tvungen att stanna som det gjorde ont. men skam den som ger sig, det va bara att torka bort tårarna och ge sig på det igen. för det är väl som pappa säger: även om det gör ont nu så kommer bara kännas bättre och bättre.

 Jag har bestämt med Christine att jag ska hälsa på och rida Lillebror nån gång hemma hos henne innan jag tar hem honom igen. Det känns inte alls bra just nu att han kommer hem om 3 veckor. Jag bävar inför det för jag vet att jag är rädd. Jag blir inte rädd när Zapha bockar och busar, men så fort jag tänker på Lillebror så ser jag det där hela tiden. Hur han ramlar över mig. Det är därför gott folk, som man säger att så fort man ramlat av ska man upp igen om det går. Jag kunde inte hoppa upp igen, därför är jag rädd nu. Men det enda sättet att ta reda på om det kan gå över är att rida honom, utsätta mig själv för det igen. Antingen kommer jag över det eller så gör jag det inte. Om klumpen aldrig släpper och det bara känns otäckt varje gång jag ska rida honom kommer jag sälja honom.

Jag tog lite sovmorgon idag... tyckte att jag förtjänade det. Känner mig mör i kroppen och stel i knät.. men ack så lycklig. Nu ska jag börja kladda på mitt CV.. så fort det är klart ska jag skicka ner min ansökan till Flyinge.. så får det bära eller brista.

Det bästa sättet att spara tid är att använda den.