smärta är ordet

jaha nu funkar äntligen bloggen, har ju tänkt skriva massa gånger men ikke... nåväl...

i måndags var jag då iväg till läkaren igen för undersökning. jag kan, utan att överdriva, säga att det var det mest smärtsamma jag någonsin upplevt i hela mitt tjugoåriga liv. Jag trodde det skulle vara som sist men ikke, nu skulle de minsann in med kameran genom hela tjocktarmen! och den jäkeln går inte precis rakt som en pinne genom kroppen utan den ringlar sig ju som sjutton. varje kurva... det går inte att beskriva så ont det gjorde... jag skrek, grinade, hackade tänder och skakade i hela kroppen för att jag hade så ont. de gav mig 9 sprutor med lugnande och smärtstillande men jag var väl i sånt upplösningstillstånd så jag kände INGENTING förrän allt var över... sen sov jag som en stock i en timme.. de ville hålla mig kvar lite längre men jag ville åka hem. var däckad resten av dan sen, kunde inte äta för då bara spydde jag. har mått riktigt dåligt hela veckan nu, haft ont som sjutton i magen. det beror väl på att undersökningen var så jobbig. läkaren kunde inte säga varför det blivit så, han tyckte bara att jag skulle lägga det bakom mig så att jag inte blev rädd till nästa gång. LÄTT FÖR HONOM ATT SÄGA!!!
inte fick jag några bra nyheter heller. inflammationen är kvar och han sa ordagrant att jag får acceptera att jag kommer att leva med Ulcerös kolit resten av mitt liv. vilket innebär mer mediciner och undersökningar.. jag grät mig till sömns den kvällen... önskade så att jag var liten igen och kunde krypa upp emellan mamma och pappa i deras säng.
nu har jag försökt att verkligen förstå att det är såhär det kommer vara nu, men det är inte lätt. bröt ihop totalt i fredags. jag skiter i att det är en av de vanligaste diagnoserna de ställer! jag skiter i att folk som är yngre än mig får det! jag skiter i att det finns folk som har det värre! jag måste likförbannat leva med det här troligen resten av mitt liv, om de inte kommer på nåt botemedel. det forskas ju för fullt.. säger de... men ändå... det är inte lätt att acceptera att man aldrig kommer bli frisk. det är inte lätt att acceptera att jag löper stor risk att få cancer när jag haft det här i 10år.

jag har ju stått ut med det för jag trodde att det skulle gå över. nu måste jag lära mig leva med det. men det är så svårt. eftersom att slemhinnorna på tarmen är såriga bildas det ju mycket gaser så ni kan tro att jag drar mig för att åka hem till folk. det är pinsamt att gå på toaletten hemma hos någon annan för jag är rädd att det ska höras, rädd för vad de ska tro. det känns som att jag måste ursäkta mig och förklara varje gång. men det viktigaste är väl trots allt att försöka hålla mig så pass bra att jag slipper stomipåse och kortison, eftersom det kalkar ur skelettet.

hur som helst... jag mår inte så bra just nu så ni får ursäkta om jag inte är mitt vanliga soliga jag....


men det finns ljuspunkter också som jag lever för. idag debuterade Häxan 90cm. hon var JÄTTE duktig. jag är så stolt att jag nästan spricker. min fina tjej...


det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret

-kärlek-


Kommentarer
Postat av: Ingen du känner igen ändå.

Fy fan alltså! Beklagar djupt allt det som drabbat dig, låter ju hemskt! :S Krya på dig (eller vad man ska säga)

2008-06-09 @ 00:10:09
Postat av: Elin

Älskade vännen. Det var inte roliga nyheter du fått. Tänker på dig och lider med dig. Förstår att det är hemskt. Men jag vet att du är en stark tjej, du kommer klara av det. Finns här för dig. Kram kram kram


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback