Ain't Life a Bitch

detta inlägg är till mig själv...

det första steget är taget, jag har accepterat läget. att jag var med om en olycka som bankade ner självförtroendet till botten. att allt inte kan vara och kännas så bra som förut med en gång. att jag måste ge det tid innan det släpper. acceptera och erkänna för mig själv och alla andra att såhär är det: jag är osäker och tycker inte att läget är speciellt roligt just nu. jag går igenom en väldigt jobbig period och det är inte många som kan förstå hur jag har det just nu.
alla är så himla gulliga och försöker verkligen stötta, och tro mig jag uppskattar även minsta lilla uppmuntrande ord som kommer. men det finns just nu bara en person som vekrligen helt ärligt kan säga att hon vet precis vad jag går igenom och det är anna-mia, för hon har själv varit med om en jäkla vurpa där hon slog sönder halva ansiktet. hon har gått igenom det jag kämpar med och hon är ett enormt stöd. men som sagt, alla stöttar och peppar och även om det kanske inte alltid märks så ska ni veta att det går rakt in.
mamma och pappa är toppen, de peppar och pushar och vi pratar i evigheter om min situation. jag är så himla glad att pappa följer med ner till Flyinge, för han kommer kunna ge mig en sista lyckospark på morgonen när det är dags. det kommer behövas.

det kändes på väg till träningen idag, jag såg inte fram emot det. det kändes otäckt och jag hade en klump i magen. jag behövde att Christine hoppade upp och red Zapha ett par varv, bara så att jag fick inse att allt sitter hos mig. det är inte hästens fel att det inte funkar, allt sitter hos mig. och det är inte förrän nu när jag har fattat det som jag kan ta itu med det. jag har aldrig varit med om något sådant här förut, jag har aldrig förut insett att jag faktiskt kan göra mig jävligt illa. nu vet jag och det är mitt problem. istället för att ta tag i problemet direkt så livräddar jag mig först och sen tar jag tag i problemet men då är det ju redan försent.
största frågan är: kommer jag kunna koppla bort osäkerheten på Flyinge? jag vet inte, ärligt talat, och jag kommer inte veta förrän efter fredag. då ska jag låna häst på specialidrotten, så efter det kommer jag veta hur det blir.

det här måste jag göra:
¤ acceptera och förstå att det inte är så att jag tappat all min kunskap, den finns fortfarande där men känslorna står i vägen
¤ tänka mer posivit, berömma mig själv istället för att bli frustrerad och arg för att det låser sig
¤ acceptera och låta det ta den tid det tar. inte sätta upp nåt datum då allting måste sitta, det får ta den tid det tar. jag har inte bråttom
¤jag måste tro på mig själv

det finns en anledningen till att jag har hållt på med det här sen jag var 3år, jag älskar det. hade jag bara varit en vanlig ridskole hade det nog varit annorlunda, detta må låta dömande men så här ser jag det. jag älskar det för mycket för att kunna sluta och det är det som får mig att kämpa. jag vet att den här onda cirkeln kommer ta slut. men det kommer krävas blod, svett och tårar för att nå slutet, och tårar har det blivit många.
min pappa är väldigt klok och har ett kanske annorlunda sätt att se på det:

-just nu känns det väldigt jobbigt och du vill inte tro att du fortfarande kan. men försök se det positivt. den här olyckan har gett dig en erfarenhet som inte många andra får och kan förstå. och när det här väl är över och du är tillbaks igen kommer du kunna använda den här erfarenheten till något positivt. du kommer aldrig sätta dig i en sån situation igen, och du kommer kunna vara ett stöd för andra såsom anna-mia är för dig. bara för att en olycka skedde betyder inte det att slutsatsen av den måste vara negativ, det finns alltid något att lära.

Med detta i åtanke tänker jag försöka få ett par timmars sömn, imorgon är en ny dag. en ny dag att ta tag i.

-ge dig själv en komplimang om dagen och allt kommer kännas lite lättare-

ps. fy fan vilka ridsår jag har fått på knäna av den där j**** sadeln jag måste ha på Zapha!!!